Ett par veckor efter att jag slutat efter över 35 år på Aftonbladet står jag hemma i huset i Nacka och lagar mat till mina två barn Ludvig, 10, och Elina, 8 år. ”Det har hänt något den senaste tiden pappa”, säger Elina. ”Vadå”, undrar jag. ”Jo. Du hämtar oss tidigare på skolan, du är mycket gladare. Och så steker du pannkakor oftare.” Elina är jättenöjd med den utvecklingen. Så föddes tanken att skriva en bok av karriärister som hoppat av ekorrhjulet för karriärister som vill hoppa av ekorrhjulet. Av avhoppare. För avhoppare. Det är inte så enkelt. Räkningarna ska betalas. Och vad ska folk säga? Två veckor tidigare stod jag på bergstoppen och blickade ut över staden. Plötsligt var allt tydligt och kristallklart för mig. Tänk att jag kunnat göra samma resa varje morgon i så många år utan att se vad som verkligen händer runt mig. Men nu trillade poletten ner. Vilket vansinne! Vilket komplett vansinne! Det var min första dag i frihet. Efter 35 år som reporter och chef på Aftonbladet och mediekoncernen Schibsted stod jag nu utan arbete. Utan hängslen. Utan livrem. Och snart utan inkomst. Jag var befriad från de gyllene handklovar som hållit mig fast några år för länge i nyhetsfabriken. Egentligen borde jag kanske varit ledsen. Jag hade, trots allt, vigt nästan hela mitt arbetsliv åt tidningen, journalistiken och yttrandefriheten. Nåja. En hel del av tiden hade förstås ägnats åt att smörja maskineriet så att det gick bra för ägarna i Norge också, för all del. Det som började som en passion för journalistik på 1980-talet med mycket själ och hjärta hade blivit ett själlöst arbete för att få en nyhetsfabrik att dra in pengar till sina ägare. Sakta hade jag börjat fundera på om det var rätt att fortsätta slava fram till pension för något som inte längre var vad det en gång varit. Skulle jag bita mig fast i tryggheten – som så många andra? Eller skulle jag våga släppa taget för att finna livskvalitet? Vilken annan måndag som helst skulle jag i all hast ha lämnat ett stökigt frukostbord i Nacka och skyndat mig till Sickla skola, lämnat barnen med andan i halsen och ställt mig att vänta vid busskuren tillsammans med de andra grå ansiktena som stirrade i sina mobiler. Jag hade snabbt låtit mig uppslukas av det oändliga träsket av jobb-mail i telefonen, precis som alla andra dagar. Om någon granne hade börjat småsnacka lite hade jag förmodligen blivit irriterad. Livet? Mänskliga möten? Sånt har man ju inte tid med. Kampen mot klockan skulle redan ha börjat. Jag kanske skulle hinna ett ”viktigt” samtal samtidigt som jag snabbt uppdaterade mig i nyhetsflödet för att försöka hitta något angeläget bland alla yxmord, skjutningar och bilkrockar. (Ja. Det är för mycket skräpnyheter nu förtiden.) Om jag hade tur skulle jag få sitta i bussen. Det är lättare att jobba då. Titta ut över inloppet till Stockholm och drömma sig bort? Aldrig. Om jag hade otur skulle jag få stå och skumpa i dragspelsbussen tills jag rycktes upp ur min mobilbubbla vid Slussen där alla grå ansikten trängs i trappan för att komma upp på perrongen och den proppfulla gröna linjen till T-Centralen. Sedan in i trängseln genom skräcktunneln vid Centralen (tänk om någon smäller en bomb). Jag skulle ha tagit trapporna upp på Klarabergsviadukten för att trycka in lite nyttig vardagsmotion. Jag har räknat ut att det blir 99 trappsteg totalt på vägen till jobbet. Då trycker man ju in lite gympa i dagsschemat. Det gäller att ta vara på minuterna. Vidare i slavkaravanen genom stenöknen förbi den tiggande tanten på Västra Järnvägsgatan den sista biten till Schibsteds glashus och Aftonbladet på Kungsbron i Stockholm. Dra passerkortet och gå genom den skottsäkra säkerhetsslussen in på den arbetsplats som gett så mycket spänning, så många vänner, så många äventyr och så mycket mening. Men som nu kändes mer som ett fängelse för mig. Jag var själv väldigt medskyldig till vårt mobilberoende och att tillvaron snurrar allt fortare. Under mina tio år som redaktionschef på aftonbladet.se skruvade jag upp nyhetstempot till vansinne och gjorde miljoner läsare till nyhetsknarkare. Jag var med och skapade behovet att kolla nyheter stup i kvarten. Nu var jag beredd att göra avbön. Den här dagen var en helt annorlunda dag i livet. Med en känsla av euforisk lycka stod jag på Hammarbybackens topp efter att ha vandrat bland höstlöven runt Sickla Sjö. Hammarbybacken är ett gammalt sopberg som förvandlats till skidbacke söder om Söder i Stockholm. Från toppen har man utsikt över hela Storstaden från Globen till Friends Arena. Från DN-skrapan till Finlandsbåtarna som stävar förbi Lidingö in mot Värtahamnen och Stadsgården med sin last av festtrötta pensionärer och konferensdeltagare. Långt där nere såg jag människokrypen som rörde sig där jag själv åkt, cyklat och gått i trettio år. Nere på Danvikstullsbron stod den långa kön av stillastående Värmdöbussar proppfulla med passagerare och stångades med rödljus och personbilar. På Skanstullsbron rullade de överfulla tunnelbanevagnarna från Söderort långsamt in i mörkret under Söder. Och på Johanneshovsbron sniglade bilarna sig fram. Från min utsiktsplats såg jag allt ur ett nytt perspektiv. Varför måste alla åka in till jobbet samma tid varje morgon? Är det överhuvudtaget vettigt att jobba på kontor? Är det lönsamt? Vem har bestämt att det ska vara så? Varför lägger vi så mycket tid på att arbeta hårt åt någon annan, istället för att umgås med vår familj, barn och vänner? Varför accepterar vi detta när så många mår dåligt av stress? Behövs alla yrken överhuvudtaget? Är inte väldigt många arbets- uppgifter helt meningslösa? Och varför måste allt vara så resultatbaserat och optimerat? Varför ska allt mätas och utvärderas utom det allra viktigaste - livskvalitet? Varför envisas vi med att skruva upp livstempot hela tiden? Varför fortsätter vi betala räkningar, mobilsurfa, läsa nyheter, chatta, steka köttbullar och natta barn i ett alltmer uppskruvat tempo? Egentligen är det här ganska självklara frågor. Varför skriker ingen STOPP? Varför accepterar vi ett liv där vi inte ens hinner reflektera över vad vi håller på med? Och milda makter: Om man kommer fram till att hela arbets- samhället är komplett vansinne från början till slut, ska man då starta en revolution och rycka upp alla strukturer med rötterna? En folkrörelse som får Metoo att blekna och härskarna att bäva? Verkar rätt jobbigt. Eller kan man bara nöja sig med en privat lösning?
Hitta en egen väg ut för sig själv. Till att börja med i alla fall. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Kan alla människor i så fall hitta en väg ut? Eller är det bara förunnat några få lyxkarriärister i Stockholms innerstad som kan sälja sina bostadsrätter och börja knapra på sin tjänstepension? Och vänta! Stopp och belägg! Så farligt är det väl inte att arbeta? Ofta är det väldigt kul på jobbet. Så vad är det som gör att det liksom gått överstyr och att arbetet tar allt större del av våra liv. Tills vi blir helt uppätna. Hur kan det bli så fel när arbetslivet började så bra för de allra flesta? Hur kan något som började som ett intresse och gav arbetslust, optimism och entusiasm förvandlas till ett ekorrhjul och stress utan att vi märker det? Det blev väldigt många frågor på en gång där uppe på berget. Jag sög in några djupa andetag av höstluft. Njöt av känslan av overklighet. Mer än 30 års springande i ekorrhjulet var över. Nu kunde jag bestämma helt själv vad jag ville göra just denna dag. Börja lära mig spanska? Spela gitarr? Planera en god middag? Söka nytt jobb? (Nej för bövelen!) Jobba lite lagom med något kul? Eller helt enkelt bara slappa. Eller kanske börja skriva något om det jag just tänkt. Redan på vägen hem ringde jag några vänner och började pröva min upptäckt på dem. Men de var alltför upptagna av sina egna ekorrhjul för att hinna lyssna på mig på allvar. Men den som gick igång och började bolla tankar kring detta var min gamle journalistkollega Olof Brundin. Han hade redan börjat hitta vägen ut. Han hade tid att lyssna och tänka. Jag tänkte att jag kan inte vara den förste som börjar fundera i de här banorna. Det måste finnas böcker som handlar om att det är helt absurt att arbeta så mycket som vi gör. Så jag letade. Men njae. Det finns en uppsjö av managementlitteratur om hur vi ska bli snabbare, effektivare och bättre ledare och chefer. Det finns oändligt mycket skrivet om hur man kan få anställda att jobba ännu snabbare och bättre och effektivare. Och så finns det en massa böcker om hur vi ska må bra fastän vi egentligen mår skit. Lappa-och-laga-litteratur som handlar om att plåstra om såren så att vi kan fortsätta fungera utan att gå in i väggen. Böcker som ska hjälpa oss att snabbt och effektivt äta eller yoga eller terapera oss i form, så att vi kan fortsätta vara effektiva soldater i arbetsarmén nästa dag. Och nästa. Och nästa. Men så finns det faktiskt en del litteratur som rör sig på en lite mer akademisk nivå. Roland Paulsen och Bodil Jönsson har skrivit böcker som starkt rekommenderas för den som vill fördjupa sig. Paulsen är i långa stycken lysande, även om en enkel pojke från landet som jag måste ta spjärn för att tugga mig igenom de hundratals sidorna. I den här boken försöker Olof och jag bena ut frågorna utifrån vårt perspektiv. Vi är karriärister som gör avbön. Vi tror att många kan känna igen sig och hoppas att våra tankar kan inspirera till ett friare och lyckligare liv.
0 Comments
Leave a Reply. |
Lite lugnare blogSigge EnnartJournalist och medie-chef som numera tar det lite lugnare och har skrivit en bok med titeln "Ta det lite lugnare - och må mycket bättre." Arkiv
May 2020
Kategorier |