Efter Corona: behövs kontoren i framtiden? Många har sett fördelarna med att jobba på distans, slippa resor och kunna gå en promenad i naturen på lunchen. Intressant läsning i DN.
https://www.dn.se/ekonomi/hjarnforskaren-allt-fler-borjar-inse-att-vi-inte-behover-kontoren/?fbclid=IwAR0LuMSm8_Scy5yBJ_9KN9-UOSpWOKtRMATsEbCKV-FW8GTLgT04uKuYUfs
0 Comments
Robotarna är på väg att bli våra nya chefer och slavdrivare. De moderna AI-systemen som redan införts på många arbetsplatser är fullständigt hänsynslösa när det gäller att driva upp tempot och bestraffa personal som arbetar för sakta. AI används redan för att avslöja minsta lilla andhämtningspaus hos allt från hotellstädare till call-centerpersonal. Och redan finns anställda som fått sparken av en robot-algoritm. Det här reportaget i the Verge berättar mer om framtiden som redan är här.
https://www.theverge.com/2020/2/27/21155254/automation-robots-unemployment-jobs-vs-human-google-amazon Ofta är små steg den bästa vägen att uppnå stora förändringar i livet. Här är några förslag på små steg mot ett lugnare liv.
1. Bestäm en tid när du stänger av din mobil på kvällen och lägger den i ett annat rum. Skaffa en vanlig väckarklocka. Börja och sluta dagen med att se din partner i ögonen eller låta tankarna flyga fritt. 2. Gör sitt-möten på jobbet till gå-möten. Att ta en promenad med en kollega ger garanterat mer kreativt resultat och gör dig lugnare. 3. Rensa telefonen från pip och uppdateringar. Behåll bara de absolut nödvändigaste. Varje uteblivet pling gör dig mindre stressad. 4. Schemalägg din oro. Ge din oro en speciell tid på dagen. Om så bara fem minuter. Där kan den få härja fritt - men bara då. 5. Lär dig älska väntan. Börja inte scrolla i telefonen så fort du hamnar i en oväntad kassakö, trafikkö eller bara står och väntar på någon. Ta tillfället att se dig omkring och låta tankarna flyga fritt. 6. Rensa mobilen från appar som stjäl din tid. Behåll bara de nödvändigaste. 7. Bestäm tider på dagen då du kollar din mail och dina sms. Dyk inte in i tid och otid. Tipsen är bland annat hämtade ur New York Times där Huffington Posts grundare Arianna Huffington skrivit en artikel i ämnet. En färsk amerikansk undersökning med mer än 5000 svarande visar att våra egna mått på framgång skiljer sig radikalt från hur vi tror att samhället och omgivningen mäter vår framgång.
Några exempel: De svarande fick gradera 76 olika ord som mått på framgång. Dels för den egna individens del och dels för hur man tror att samhället och omgivningen värderar framgång. Etta på listan över hur amerikanerna tror att samhället värderar framgång var att vara BERÖMD. Men när de som svarade skulle sätta ord på sitt egna mått på framgång kom berömd sist av alla 76 ord. Att ha bra relation till vänner och familj värderas som framgång av individerna - men man tror inte att samhället sätter samma värde på det. Att ha bra ekonomi är inte så viktigt för individens framgång, men man tror att samhället och omgivningen värderar det högre. Här är några fler exempel och länk till nyhetssajten Axios som skrivit om undersökningen. lwww.axios.com/americans-view-success-versus-society-fame-5c1e3a12-444e-438d-8906-ccfb5beec2c7.html Brukar du läsa andras inlägg i sociala medier om lyckade karriärer och succéer på jobbet? Lägger du själv ut karriär-porr ibland? Det har blivit en trend, inte bara på LinkedIn. Även på instagram växer konton som #girlboss med miljontals följare. Författarna till en ny bok ”Burnout” menar att karriärporren påverkar oss negativt. Tvillingarna Emily och Amelia Nagoski släppte nyligen boken ”Burnout - The secret to solving the stress-cycle”. Här är några av deras slutsatser: Karriärporr ger dig orealistiska förväntningar Att sluta följa de konton som sätter orealistiskt tryck på dig själv kommer att hjälpa, säger Amelia Nagoski. "Det är en förändring som du enkelt kan göra. Människor är nedsänkta i sociala medier hela dagen ibland, så det sätt du väljer vad du läser kan ha mycket att göra med hur du känner dig under dagen. ” Karriärporr gör att vi jämför oss med andra Studier visar att jämföra sig själv med andra faktiskt har en negativ effekt när det gäller att uppnå framgång. Vi brukar säga att vi går stärkta ur motgångar. ”Det finns bara ett slags motgångar som inte ökar den personliga tillväxten: När du jämför dig själv, särskilt negativt, med andra," kommenterar Nagoski och förklarar att vi måste fokusera på det vi gör i våra egna liv istället för vad andra gör. Gränserna mellan jobb och fritid suddas ut Många använder sina sociala medier konton som ständigt uppdaterade CVn. Lägger inte ut något som kan påverka karriären negativt. Tvärtom. Alla ser ut att ha perfekta liv Det sätt som sociala medier har sipprat in i våra liv innebär att människor känner behovet av att ständigt vara anslutna - vilket också har en negativ inverkan på vår hälsa. "Vi är inte designade för att vara anslutna hela tiden", förklarar Emily Nagoski. "Men människor har vant sig vid det. Så när de är frånkopplade får de en känsla av ångest eller panik för att de kommer att sakna något väsentligt." Tillståndet har fått en egen benämning FOMO - Fear of Missing Out. Rädsla att vara utanför. När vi bläddrar igenom sociala medier ser vi människor som lever perfekta liv. En delvis förljugen bild. Sanningen är ju att många av oss bara försöker överleva till nästa dag. Mer läsning om boken i bland annat Vogue https://www.vogue.co.uk/arts-and-lifestyle/article/instagrams-career-porn-is-the-fast-track-to-burnout TV-intervju med författarna https://www.youtube.com/watch?v=-OuhFPfMbf8 Många vill ta det lite lugnare. Men hur gör man? Jag har skrivit en bok om det. Sex av tio personer födda strax före millenieskiftet uppger att de planerar att göra en större förändring av sina liv inom några år för att förhindra psykisk utmattning visar en amerikansk undersökning. 96 procent av amerikanska millenials uppger att utbrändhet påverkar deras dagliga liv. 29 procent påverkas dagligen och 28 procent flera gånger i veckan. Undersökningen som gjorts av psykiatriska återhämtningscentret Yellowbrick visar hur utbrändhet påverkar vardagslivet. En hög andel säger att stressen hindrat dem från att ha ett socialt liv, gå till jobbet, betala räkningar eller rösta i val. Mera detaljer om undersökningen kan du läsa på Thrive Global som är medie-drottningen Arianna Huffingtons initiativ för att ta det lite lugnare. https://thriveglobal.com/stories/this-is-the-surprising-activity-millennials-do-to-help-with-their-crippling-burnout/ Sigge Ennart Journalist och fd mediechef Många vill ta det lite lugnare. Men hur gör man? Jag har skrivit en bok om det. Samhällskroppen trycker på i en riktning: snabbare och effektivare, trots ständigt ökade stressrelaterade sjukskrivningar och rovdrift på jordens resurser.
Det är hög tid att säga stopp och börja ta det lite lugnare, skriver jag, Anna Bennich, Jonna Bornemark, Helena Schiller och Cecilia Åkesdotter i ett debattinlägg I Dagens Media. Vad tycker du?
Ett par veckor efter att jag slutat efter över 35 år på Aftonbladet står jag hemma i huset i Nacka och lagar mat till mina två barn Ludvig, 10, och Elina, 8 år. ”Det har hänt något den senaste tiden pappa”, säger Elina. ”Vadå”, undrar jag. ”Jo. Du hämtar oss tidigare på skolan, du är mycket gladare. Och så steker du pannkakor oftare.” Elina är jättenöjd med den utvecklingen. Så föddes tanken att skriva en bok av karriärister som hoppat av ekorrhjulet för karriärister som vill hoppa av ekorrhjulet. Av avhoppare. För avhoppare. Det är inte så enkelt. Räkningarna ska betalas. Och vad ska folk säga? Två veckor tidigare stod jag på bergstoppen och blickade ut över staden. Plötsligt var allt tydligt och kristallklart för mig. Tänk att jag kunnat göra samma resa varje morgon i så många år utan att se vad som verkligen händer runt mig. Men nu trillade poletten ner. Vilket vansinne! Vilket komplett vansinne! Det var min första dag i frihet. Efter 35 år som reporter och chef på Aftonbladet och mediekoncernen Schibsted stod jag nu utan arbete. Utan hängslen. Utan livrem. Och snart utan inkomst. Jag var befriad från de gyllene handklovar som hållit mig fast några år för länge i nyhetsfabriken. Egentligen borde jag kanske varit ledsen. Jag hade, trots allt, vigt nästan hela mitt arbetsliv åt tidningen, journalistiken och yttrandefriheten. Nåja. En hel del av tiden hade förstås ägnats åt att smörja maskineriet så att det gick bra för ägarna i Norge också, för all del. Det som började som en passion för journalistik på 1980-talet med mycket själ och hjärta hade blivit ett själlöst arbete för att få en nyhetsfabrik att dra in pengar till sina ägare. Sakta hade jag börjat fundera på om det var rätt att fortsätta slava fram till pension för något som inte längre var vad det en gång varit. Skulle jag bita mig fast i tryggheten – som så många andra? Eller skulle jag våga släppa taget för att finna livskvalitet? Vilken annan måndag som helst skulle jag i all hast ha lämnat ett stökigt frukostbord i Nacka och skyndat mig till Sickla skola, lämnat barnen med andan i halsen och ställt mig att vänta vid busskuren tillsammans med de andra grå ansiktena som stirrade i sina mobiler. Jag hade snabbt låtit mig uppslukas av det oändliga träsket av jobb-mail i telefonen, precis som alla andra dagar. Om någon granne hade börjat småsnacka lite hade jag förmodligen blivit irriterad. Livet? Mänskliga möten? Sånt har man ju inte tid med. Kampen mot klockan skulle redan ha börjat. Jag kanske skulle hinna ett ”viktigt” samtal samtidigt som jag snabbt uppdaterade mig i nyhetsflödet för att försöka hitta något angeläget bland alla yxmord, skjutningar och bilkrockar. (Ja. Det är för mycket skräpnyheter nu förtiden.) Om jag hade tur skulle jag få sitta i bussen. Det är lättare att jobba då. Titta ut över inloppet till Stockholm och drömma sig bort? Aldrig. Om jag hade otur skulle jag få stå och skumpa i dragspelsbussen tills jag rycktes upp ur min mobilbubbla vid Slussen där alla grå ansikten trängs i trappan för att komma upp på perrongen och den proppfulla gröna linjen till T-Centralen. Sedan in i trängseln genom skräcktunneln vid Centralen (tänk om någon smäller en bomb). Jag skulle ha tagit trapporna upp på Klarabergsviadukten för att trycka in lite nyttig vardagsmotion. Jag har räknat ut att det blir 99 trappsteg totalt på vägen till jobbet. Då trycker man ju in lite gympa i dagsschemat. Det gäller att ta vara på minuterna. Vidare i slavkaravanen genom stenöknen förbi den tiggande tanten på Västra Järnvägsgatan den sista biten till Schibsteds glashus och Aftonbladet på Kungsbron i Stockholm. Dra passerkortet och gå genom den skottsäkra säkerhetsslussen in på den arbetsplats som gett så mycket spänning, så många vänner, så många äventyr och så mycket mening. Men som nu kändes mer som ett fängelse för mig. Jag var själv väldigt medskyldig till vårt mobilberoende och att tillvaron snurrar allt fortare. Under mina tio år som redaktionschef på aftonbladet.se skruvade jag upp nyhetstempot till vansinne och gjorde miljoner läsare till nyhetsknarkare. Jag var med och skapade behovet att kolla nyheter stup i kvarten. Nu var jag beredd att göra avbön. Den här dagen var en helt annorlunda dag i livet. Med en känsla av euforisk lycka stod jag på Hammarbybackens topp efter att ha vandrat bland höstlöven runt Sickla Sjö. Hammarbybacken är ett gammalt sopberg som förvandlats till skidbacke söder om Söder i Stockholm. Från toppen har man utsikt över hela Storstaden från Globen till Friends Arena. Från DN-skrapan till Finlandsbåtarna som stävar förbi Lidingö in mot Värtahamnen och Stadsgården med sin last av festtrötta pensionärer och konferensdeltagare. Långt där nere såg jag människokrypen som rörde sig där jag själv åkt, cyklat och gått i trettio år. Nere på Danvikstullsbron stod den långa kön av stillastående Värmdöbussar proppfulla med passagerare och stångades med rödljus och personbilar. På Skanstullsbron rullade de överfulla tunnelbanevagnarna från Söderort långsamt in i mörkret under Söder. Och på Johanneshovsbron sniglade bilarna sig fram. Från min utsiktsplats såg jag allt ur ett nytt perspektiv. Varför måste alla åka in till jobbet samma tid varje morgon? Är det överhuvudtaget vettigt att jobba på kontor? Är det lönsamt? Vem har bestämt att det ska vara så? Varför lägger vi så mycket tid på att arbeta hårt åt någon annan, istället för att umgås med vår familj, barn och vänner? Varför accepterar vi detta när så många mår dåligt av stress? Behövs alla yrken överhuvudtaget? Är inte väldigt många arbets- uppgifter helt meningslösa? Och varför måste allt vara så resultatbaserat och optimerat? Varför ska allt mätas och utvärderas utom det allra viktigaste - livskvalitet? Varför envisas vi med att skruva upp livstempot hela tiden? Varför fortsätter vi betala räkningar, mobilsurfa, läsa nyheter, chatta, steka köttbullar och natta barn i ett alltmer uppskruvat tempo? Egentligen är det här ganska självklara frågor. Varför skriker ingen STOPP? Varför accepterar vi ett liv där vi inte ens hinner reflektera över vad vi håller på med? Och milda makter: Om man kommer fram till att hela arbets- samhället är komplett vansinne från början till slut, ska man då starta en revolution och rycka upp alla strukturer med rötterna? En folkrörelse som får Metoo att blekna och härskarna att bäva? Verkar rätt jobbigt. Eller kan man bara nöja sig med en privat lösning?
Hitta en egen väg ut för sig själv. Till att börja med i alla fall. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Kan alla människor i så fall hitta en väg ut? Eller är det bara förunnat några få lyxkarriärister i Stockholms innerstad som kan sälja sina bostadsrätter och börja knapra på sin tjänstepension? Och vänta! Stopp och belägg! Så farligt är det väl inte att arbeta? Ofta är det väldigt kul på jobbet. Så vad är det som gör att det liksom gått överstyr och att arbetet tar allt större del av våra liv. Tills vi blir helt uppätna. Hur kan det bli så fel när arbetslivet började så bra för de allra flesta? Hur kan något som började som ett intresse och gav arbetslust, optimism och entusiasm förvandlas till ett ekorrhjul och stress utan att vi märker det? Det blev väldigt många frågor på en gång där uppe på berget. Jag sög in några djupa andetag av höstluft. Njöt av känslan av overklighet. Mer än 30 års springande i ekorrhjulet var över. Nu kunde jag bestämma helt själv vad jag ville göra just denna dag. Börja lära mig spanska? Spela gitarr? Planera en god middag? Söka nytt jobb? (Nej för bövelen!) Jobba lite lagom med något kul? Eller helt enkelt bara slappa. Eller kanske börja skriva något om det jag just tänkt. Redan på vägen hem ringde jag några vänner och började pröva min upptäckt på dem. Men de var alltför upptagna av sina egna ekorrhjul för att hinna lyssna på mig på allvar. Men den som gick igång och började bolla tankar kring detta var min gamle journalistkollega Olof Brundin. Han hade redan börjat hitta vägen ut. Han hade tid att lyssna och tänka. Jag tänkte att jag kan inte vara den förste som börjar fundera i de här banorna. Det måste finnas böcker som handlar om att det är helt absurt att arbeta så mycket som vi gör. Så jag letade. Men njae. Det finns en uppsjö av managementlitteratur om hur vi ska bli snabbare, effektivare och bättre ledare och chefer. Det finns oändligt mycket skrivet om hur man kan få anställda att jobba ännu snabbare och bättre och effektivare. Och så finns det en massa böcker om hur vi ska må bra fastän vi egentligen mår skit. Lappa-och-laga-litteratur som handlar om att plåstra om såren så att vi kan fortsätta fungera utan att gå in i väggen. Böcker som ska hjälpa oss att snabbt och effektivt äta eller yoga eller terapera oss i form, så att vi kan fortsätta vara effektiva soldater i arbetsarmén nästa dag. Och nästa. Och nästa. Men så finns det faktiskt en del litteratur som rör sig på en lite mer akademisk nivå. Roland Paulsen och Bodil Jönsson har skrivit böcker som starkt rekommenderas för den som vill fördjupa sig. Paulsen är i långa stycken lysande, även om en enkel pojke från landet som jag måste ta spjärn för att tugga mig igenom de hundratals sidorna. I den här boken försöker Olof och jag bena ut frågorna utifrån vårt perspektiv. Vi är karriärister som gör avbön. Vi tror att många kan känna igen sig och hoppas att våra tankar kan inspirera till ett friare och lyckligare liv. Åtta timmars arbetsvecka är idealiskt för psykiskt välmående visar ny forskning vid Cambridge.1/7/2019 Ny forskning: Jobba 8 timmar i veckan - må bra.Vi behöver arbeta för att ha ett sammanhang och må bra. Det är en etablerad sanning. Men nu har forskare vid Cambridge University kommit fram till att det räcker med åtta timmar i veckan för att få full effekt av psykiskt välmående. Forskarna har undersökt sambanden mellan arbetstid och psykisk hälsa och välmående hos inte mindre än 70 000 engelsmän mellan åren 2009 och 2018. Studien, som publicerats i tidskriften Social Science and Medicine, visar att människor som går från arbetslöshet eller barnledighet till åtta timmars arbete i veckan reducerar riskerna för psykiska problem med 30 procent.
Däremot hittade forskarna inga tecken på att mer än åtta timmars arbete ger ökat välmående. Den bästa dosen arbete verkar vara åtta timmar i veckan. I en tid när Artificiell Intelligens och robotar väntas ta över allt mer arbete diskuterar forskarna olika framtidsscenarier som femdagars weekend eller två månaders ledighet för varje månads arbete. "Vi har har rekommendationer för allt från dagligt intag av C-vitamin till hur mycket vi bör sova för att må bättre. Detta är första gången vi ställer frågan för betalt arbete", säger Dr Brendan Burchell, sociolog från Cambridge University som leder Employment Dosage research project. "Den traditionella modellen, där alla arbetar omkring 40 timmar i veckan baserades aldrig på vad som bra för människorna. Vår undersökning visar att micro-arbeten ger samma psykologiska fördelar som heltidsarbeten", säger en av författarna till studien, sociologen vid Cambridge Senhu Wang "Kvaliteten på arbetet är dock alltid avgörande. Arbeten där anställda inte respekteras eller har luddiga tim-kontrakt ger inte samma fördelar för välbefinnande" Fakta: A shorter working week for everyone: How much paid work is needed for mental health and well-being? Daiga Kamerāde, Senhu Wang, Brendan Burchell, Ursula Balderson and Adam Coutts Sammanfattning av studien finns här: https://www.alphagalileo.org/en-gb/Item-Display/ItemId/180057?returnurl=https://www.alphagalileo.org/en-gb/Item-Display/ItemId/180057 Hela studien finns här (betal-pdf): https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0277953619303284?via%3Dihub "Det finns mer i livet än att öka sin hastighet." |
Lite lugnare blogSigge EnnartJournalist och medie-chef som numera tar det lite lugnare och har skrivit en bok med titeln "Ta det lite lugnare - och må mycket bättre." Arkiv
May 2020
Kategorier |